Varje gång du möter min blick blir min värld en aning större.
I tisdags for jag och mami ner till Lund över dagen. Hade inte varit där på tio år ungefär så det var spännande och roligt. Kunde inte bestämma mig denna gång heller om jag är flygrädd eller inte. Eller jag är flygrädd samtidigt som jag älskar det. Man är verkligen hjälplös där uppe och kan inte påverka någonting. Det är läskigt att inte kunna ha kontrollen, samtidigt som det är spännande. Jag har alltid haft inställningen "dör man så dör man", så man får en liten kick av att låta en maskin och en enda människa ha kontrollen. Jaja, det var inte det här som inlägget skulle handla om. När taxin åkte fram och stannade vid entrén så blev vi paff, kände inte igen oss alls.
Mamma: Men.. här är det väl inte?
Taxichauffören: Joo, ni går in där och sedan höger och sedan vänster, då hamnar ni vid den stora entrén.
Mamma: Men vi har aldrig blivit avsläppta här förut?
Taxichauffören: De byggde om andra ingången till en helikopterplatta 2003..
Haha, dog lite :')
I alla fall så gick vi in och letade upp där vi skulle träffa ortopeden och efter det drog vi ner till stan en snabbis. Hann inte göra så mycket innan vi drog tillbaka och käkade thaimat i "Rosa Kiosken" som vi alltid gick till förr. Sjukt roligt att känna igen sig både inne i stan och att kiosken fortfarande fanns kvar. Sedan gick vi tillbaka till sjukhuset och när vi gick in i entrén så stötte vi på Daniel och hans mamma. Alltså, sjuuukt! Har inte träffat dom på tio år ungefär, haha. Han har i alla fall också Reumatism så vi hängde mycket med varandra förr, så det var roligt :)
Mamma: Men.. här är det väl inte?
Taxichauffören: Joo, ni går in där och sedan höger och sedan vänster, då hamnar ni vid den stora entrén.
Mamma: Men vi har aldrig blivit avsläppta här förut?
Taxichauffören: De byggde om andra ingången till en helikopterplatta 2003..
Haha, dog lite :')
I alla fall så gick vi in och letade upp där vi skulle träffa ortopeden och efter det drog vi ner till stan en snabbis. Hann inte göra så mycket innan vi drog tillbaka och käkade thaimat i "Rosa Kiosken" som vi alltid gick till förr. Sjukt roligt att känna igen sig både inne i stan och att kiosken fortfarande fanns kvar. Sedan gick vi tillbaka till sjukhuset och när vi gick in i entrén så stötte vi på Daniel och hans mamma. Alltså, sjuuukt! Har inte träffat dom på tio år ungefär, haha. Han har i alla fall också Reumatism så vi hängde mycket med varandra förr, så det var roligt :)
Mötet med Urban (ortopeden) gick kanoners! Nu när jag är äldre så insåg jag att han är sjukt skön och väldigt professionell. Jag behövde bara sträcka på benen och han visste precis vad han behövde göra. Mina chanser till att bli rakare och rörligare var i alla fall mycket goda! :D Så jag är sjukt pepp. Det enda som var ovisst var mitt vänstra knä. Tydligen så har mitt bakben skjutits upp mot knäleden eller vad det var, men det lät som att det var vanligt för sjukdomen och att han nog skulle kunna ordna det. Eftersom han är tvungen att specialbeställa protesdelarna från Norge och USA så dom passar just mig så kommer det ta några månader innan första operationen äger rum, så troligast efter julhelgerna och allt blir det av.
Trodde aldrig jag skulle bli såhär pepp på operationer, haha. Men bra att jag väntat tills nu för nu är jag där mentalt, vilket man verkligen måste om det ska lyckas. Hoppas tiden går fort! :D
Haha jag kom ihåg då vi gick i typ ettan på lågstadiet och skulle tjata på att jag fick följa med till Lund någongång istället för din mamma, sedan att vi ville åka till Teneriffa ensamma. Haha va ba tvungen då minnerna ba kom upp efter de här inlägget :). Vad härligt att läkaren lät positiv förresten :)